jag hamnar alltid här

Det är nästan mörkt och vi springer. I skydd av träden är det bara fötterna mot gruset och våra andetag som hörs. Hundarna hack i häl och de vet inte varför vi springer men lämnar aldrig någonsin min sida. 

Starkare mediciner för att krampaktigt hålla fast vid det liv som finns kvar. Bedövar men hjälper inte mot hålet i bröstet. Hjälper inte mot ensamheten i en säng som är bredare än vad jag är lång.

Knäna mot hakan och jag gråter. Blöder och räknar timmarna till ljuset. Sjufemåtta och en siluett som etsat sig fast på min näthinna. Drömmar i gropen där axlar blir till hals och jag flyr innan klockan slagit åtta. Det har gått mer än två minuter och jag vet inte varför men jag hamnar alltid här.

.

Och det här är början på något större

Här bor vi nu. I en stor etta med riktigt kök. Med uteplats och gräsmatta för hundarna att leka på. Vi kan gå barfota rakt ut på morgonen. Dricka vårat kaffe i solen och andas för första gången på väldigt länge. Det har varit en vilsen vår. En vår av tvivel och med en skavande känsla av att ha tappat bort det som någon gång kändes rätt och riktigt. Det har tagit kraft och energi. Kantats av tårar och hopplöshet. Men nu är vi här och allt annat känns som bortblåst. Nu börjat något nytt. Något fint och något alldeles underbart. Och för det är jag så himla lycklig.

Som sommaren efter regnet

Det är på riktigt nu och jag saknar henne mer än vad jag någonsin saknat tidigare. Det är på riktigt och jag älskar henne så som man annars bara drömmer om att älska någon. Hon. Hon som är sommaren efter regnet. Som har stjärnor på sitt innanlår. Hon. Med sitt överbett och sina bleka axlar. Hon i vars blick jag gått förlorad men samtidigt hittat hem. För aldrig någonsin har jag varit så närvarande som när mina fingertoppar dansar över hennes hud. Som när hennes mjuka läppar möter mina hjärtformade. Och när världen är ful och grå så målar hon den i sina egna färger på ett språk som jag förstår. Aldrig lagom, alltid allt. Mitt allt.

Historien upprepar sig

Röker cigarett efter cigarett. Vågar knappt titta på tv:n. Gråter och är fullkomligt livrädd. Historien upprepar sig och vi är på väg mot en värld som styrs av nazism, antisemitism och homofobi. En värld där inte ens jag är välkommen. Och det är faktiskt på riktigt nu. Det går inte att vifta bort. Får inte viftas bort. Alla har ett ansvar att använda sin röst, och att inte ta ställning är att vara medbrottsling till vad som nu sker. 

Så upp till kamp. 

Det är viktigare än någonsin.

om min sjukdom

Jag har fått förfrågan om att skriva lite om min sjukdomshistoria. Om hur min resa har sett ut, vad som kännetecknar mitt mående, hur man vågar söka hjälp och om vägen till en utredning. Detta skriver jag alltså lite i backspegeln, med insikten och kunskapen som jag besitter idag. Är det något ni undrar över så är det bara att höra av sig. Antingen via kommentar på bloggen eller till lillamingo@hotmail.com. Puss!

Början på allt
Mina känslor har så länge jag kan komma ihåg alltid varit väldigt svartvita. Min sorg har varit ett avgrundshål och min lycka euforisk. Historien börjar dock i trettonårsåldern, med ett maniskt skov som höll i sig i närmre en månad och som resulterade i en sex månaders lång depressiv svacka. Från högpresterande ung tjej till fullkomlig apati. Nätter av gråt och hjärtan inristade på underarmarna.

När situationen blev ohållbar drog mamma med mig till bup, i hopp om att något skulle hjälpa. En behandling som jag själv ställer mig ganska likgiltig till, men som i efterhand var bra för vår familj. Jag blev bekräftad i mitt mående, vi lärde oss att prata om det och kunde stötta varandra. Men som de allra flesta bipolära så vände det såklart för mig också, och någon som är glad ses automatiskt som frisk och jag jag släpptes fri från vården.

Sedan har det fortsatt i samma mönster under alla år. Under en tid på gymnasiet gick jag till en privat terapeut, som i sin tur upprepade vad bup också gjort tidigare. "Du mår ju bra och vi kommer inte längre." En fras som blir oerhört problematiskt för bipolära då åtminstone mina skov är såpass korta att jag inte riktigt hinner lära mig att hantera de negativa känslorna innan det vänder, och att terapin då förmodas ha uppnått sitt syfte när jag i själva verket trampar på i samma eviga hamsterhjul.

Om att söka hjälp
När jag för drygt tre år sedan flyttade till en ny stad, fyllde tjugo och började på universitetet lovade jag mig själv att söka professionell hjälp om så blev nödvändigt, och i mitten av tjugohundraelva brast det totalt. Jag har alltid haft ganska stor självkännedom, och när jag vände mig till kuratorn på universitet var jag ytterst noggrann med att beskriva hela min problembild. Både toppar och dalar och alla stora känslor. Han var trygg och duktig och skickade en akutremiss vidare till vårdcentralen då han själv insåg att det inte handlade om enbart tonårsångest.

På vårdcentralen gick det snabbt. Jag fick träffa en läkare och fylla i självskattningsformulär. Hon konstaterade ganska snabbt att jag med all sannolikhet var bipolär och skickade mig i sin tur vidare till en specialistläkare på allmänpsyk. Där blev jag medicinerad, fick en egen kontaktperson och här är jag alltså idag.

Familjen
Jag har som sagt alltid varit öppen med min familj. Det har inte varit svårt och jag har varit trygg med dem. När jag sökte hjälp senaste gången sa jag helt enkelt att nu orkar jag inte mer. Nu fungerar det inte längre och jag behöver hjälp. Deras stöd har varit oerhört viktigt, särskilt efter att jag fått min diagnos bekräftad. Det är så otroligt många olika känslor att hantera, så mycket lättnad och så mycket sorg. Jag var hemma hos dem ofta då jag inte orkade bära allting själv och de har varit mina hjältar i all denna röra.

Jag kan dessutom tänka mig att det var en liten lättnad för dem allihopa, min familj. Det fanns äntligen något att göra. Det fanns hjälp att få. De har alltid gjort allt som stått i deras makt, men ändå inte riktigt räckt till och nu hade vi svaret på varför. Äntligen. Och på grund av allt detta, så har vi nu en helt annan och väldigt fin relation till varandra.

Min sjukdomsbild
Efter att jag fick riktig hjälp så har min sjukdomsinsikt blivit enormt mycket bättre. Jag har lärt mig att se ett mönster, jag vet ungefär vad som triggar mitt mående och jag har bättre kunskap om hur jag ska hantera min situation.

Mina depressiva skov är regelbundet återkommande under året. I månaderna runt årskiftet mår jag som sämst och sedan någon gång sommar/höst. Sedan kan jag såklart ha låga perioder mellan det också, men inte fullt så långdragna. Hypomanierna ter sig ungefär enligt skolboken. Den klassiska impulsiviteten, den sjuka hybrisen, paranoian, euforin, uteblivet konsekvenstänk samt oförmåga att hålla i pengar. Dessa perioder har dock med åren och med medicinering blivit kortare och växlat snabbare. Jag har perioder då jag är på en ganska bra nivå, med inslag av hypomaniska dagar eller bara kvällar. Ångestproblematiken är dock något jag aldrig verkar bli av med. Den är alltid närvarande, oavsett stämningsläge.

Slutligen
Att få en diagnos kan röra upp väldigt mycket känslor. Skam, besvikelse, sorg eller lättnad. Kanske alla samtidigt. Lättnad för att man har fått ett svar. För att man kan få hjälp anpassad efter just sin problematik och för att specialiserad kunskap om sjukdomen finns. Att söka hjälp är inte alltid lätt, men livet är för viktigt för att låta bli. För det kan faktiskt bli bättre, även om det inte känns så nu. Bipolär sjukdom tenderar dessutom att bli värre med tiden om man går utan behandling. Forskning menar på att hjärnan bli känsligare för varje skov man går igenom, vilket resulterar i att det blir svårare och svårare att behandla och komma tillbaka till det liv man vill leva. 

För även om det är svårt att prata om psykiska sjukdomar utan att bli stämplad så är de inte mer konstiga än fysiska åkommor. Jag behöver min medicin precis som en diabetiker behöver sitt insulin. Stödet från vård och familj är mina osynliga kryckor. Och glöm inte, att även om man inte får någon diagnos på pappret så har man alltid rätt till hjälp. Och det betyder heller inte att situationen är mindre allvarlig. Det är inget nederlag. Ingen ska behöva må dåligt, och man kan aldrig jämföra känslor eller upplevelser. Så våga vara svag, för din skull.

Piller och kärlek

I september börjar skolan och jag är inte mer redo än vad jag var för ett halvår sedan. För ett år sedan. För två år sedan. Har fått ytterligare en medicin. För ångesten säger hon, men det jag egentligen behöver är kunskap om hur jag ska kunna leva mitt liv i denna virvelvind.

Men jag är glad. Jag är glad för den längtan som växer innanför revbenen på mig. Den längtan efter henne som får mig att känna mer än vad jag någonsin gjort tidigare. Och jag är glad för att jag snart flyttar tillbaka till växjö. Tillbaka till staden där jag känner mig mer hemma än någon annanstans i detta avlånga land. Jag är glad för att jag fått lägenheten jag drömt om under hela studietiden. Lägenheten med kök och uteplats och gott om utrymme för den stora sängen som nu bara är min. Som är vår. Där vi får plats allihopa. Min lilla familj och jag.

Det är henne jag har väntat på

Vi tågar genom ett soligt göteborg. Skanderar kampsånger. Tror på samma sak. Hoppas på ett tryggare samhälle. Drömmer om allas lika värde. Och uppfyllda av gemenskapen hamnar hennes hand i min och sen släpper vi inte taget. Det har tagit fem år. Nya människor. Andra relationer. Men nu vilar hennes hand i min och vi släpper inte taget för jag vet att det är henne jag har väntat på i hela mitt liv.

Som om det handlade om mod

och när det gör som mest ont drar jag knäna mot hakan 

och tänker det går över det går över 

(det går aldrig över)

Välkommen till verkligheten

Det är såhär verkligheten ser ut säger de på akutpsyk när jag med gråten i halsen ringer och frågar varför det tar sån tid. Varför jag inte får någon hjälp. Varför det ska behöva ta halva tiden som sjukskriven innan jag ens får en ny kontaktperson. Varför de inte följer upp min medicinering som de ska och varför de lämnar mig svävande i total ovisshet.

Jag vill så gärna kunna läsa klart min sista kurs i höst men just nu är det så himla långt borta och det är så mycket jag behöver jobba med innan det ens finns en möjlighet. Jag har bara inte verktygen. Jag fixar det inte på egen hand och det gör mig så fruktansvärt svag. Och nog vet jag alltför väl hur verkligheten ser ut men jag tänker inte finna mig i att behöva dö innan någon ser mig. Tänker inte finna mig i att det här är allt som blir. Och jag vet att man behöver vara som starkast när man är sjuk men jag tänker aldrig sluta slåss för mina egna rättigheter som människa och patient. Aldrig. Jag är alldeles för värdefull för det.

Och jag vill bygga bo innanför dina revben

Jag vet inte ens vem jag var innan du kom men jag vet att jag älskar dig så som man annars bara drömmer om att älska någon och med ditt huvud i mitt knä känns det som att livet kan göra vad som helst med mig för jag vet ändå vad kärlek är.

 

Att befinna sig mitt emellan ingenting

Idag har jag varit hemma i över en månad, och jag har fortfarande inte fått några som helst besked. Jag vet inte om skolan godkänt mitt studieuppehåll. Jag vet inte om försäkringskassan godkänt min sjukskrivning. Jag vet inte om jag fortfarande kommer att få pengar från csn och jag har ännu inte hört något alls från psykiatrin. Det sistnämnda känns nästan värst. Jag har ju bytt landsting i och med flytten och min läkare remitterade mig hit. Det skulle vara brådskande. Jag befinner mig i en utsatt situation. Är känslomässigt skör. Dessutom har jag precis börjat med ny medicin som ska följas upp. Men nej, inte ett ord.

Jag är både ledsen och besviken. Trött och ångestfylld. Inte nog med att jag ska till en helt ny mottagning med helt nya kontakter, utan det jobbigaste är att flyta omkring i något slags vakuum där inget går framåt. En otrygghet där mitt liv ligger i myndigheternas händer. Och det känns förjävligt.

När det snurrar fort

Aldrig lagom, aldrig måttlig. Min lycka är sjuk men det gör ingenting för här är jag oövervinnelig. Här är jag en orkan. En virvelvind. Med asfalten som språngbräda och en himmel utan tak. Och jag orkar inte hålla emot. Är inte friskare nu men jag älskar ruset. Älskar kicken. Älskar att vara jag.

Kära Cissi Wallin

Kära Cissi Wallin, du och jag slåss för samma sak. Att våga prata om psykisk ohälsa. Det är både en svår och viktig kamp, för oss och många fler. Jag blir dock väldigt illa berörd när jag läser din senaste krönika (ni hittar den här) om att självömkan vore ett problem bland de som lider av psykisk ohälsa.

Jag tror att det är en vanlig missuppfattning bland gemene man, att när någon talar om sin psykiska ohälsa handlar det om att tycka synd om sig själv. Som sagt, en vanlig missuppfattning. När jag talar om min psykiska ohälsa handlar det om att synliggöra ett lidande. Att föra en kamp för ökad förståelse. Skapa en medvetenhet. Väcka debatt. Att få folk att tänka om. När jag talar om min psykiska ohälsa väljer jag att inte linda in det. Romantisera eller förminska. Jag talar om min verklighet och det helvete psykisk ohälsa ofta medför i ett fyrkantigt samhälle.

Självklart tycker jag synd om mig själv ibland, precis som vilken så kallad vanlig människa som helst. Alla har vi mindre bra dagar. Dagar då allt bara är kasst och trist och tråkigt. Så måste det få vara. Livet måste få vara skit och vi måste få klaga. Även vi som har sumogubbar i hjärnan. Det är väl sådant en har vänner till? De tycker lika mycket om mig när jag är bitter som när jag är helt fantastisk.

Själv omger jag mig gärna med personer som liksom jag inte alltid haft det så lätt i livet. De är ofta mer förstående och goda lyssnare med ett öppet sinne för att allt inte är enligt normen. De är tillåtande utan att klappa på huvudet. Förlåtande när jag inte riktigt orkar. Har en kämparglöd som lyfter mig de dagar jag inte når helt över ytan. Dessa människor inspirerar och får mig att aldrig tappa hoppet om att det en dag blir bättre.

Jag blir därför väldigt illa berörd av din krönika. Vi för en livsviktig kamp. För mig, för dig, för oss och alla de som inte klarar av det själva. Att förminska våra berättelser på det sättet du gör, att skuldbelägga de som faktiskt vågar öppna upp sitt innersta, med att påstå att det skulle handla om självömkan befäster redan utbredda fördomar. Cementerar ett redan befintligt stigma. Skapar förödande konsekvenser.

(För visst är det en skön tanke att alla skulle förstå hur vi känner, men för den som testat på att leva i en värld där psykisk ohälsa är nästintill osynliggjord är varje dag en kamp för att inte bara överleva utan att också kunna nå sina högsta drömmar i livet.)

Och till er det berör, fortsätt prata. Sluta aldrig att berätta er historia. Ni är livsviktiga. För oss alla.

Så mycket lättnad

Ibland får det vara enkelt. Ibland får det gå precis sådär bra som en bara kunnat drömma om. Och idag är jag glad att jag åkte in akut den där helgen strax innan jul. Idag är jag glad att min mamma har ringt och tjatat. Att jag fyllt i alla de där självskattningsskalorna. Det finns så mycket ohälsa dokumenterad att läkaren valde att sjukskriva mig på direkten och ett halvår framöver. Sen ska det göras en ny bedömning. Men alltså, ett helt jävla halvår. Förstår ni hur lång tid det är? Jag förstår nog inte ens själv hur lång tid det är.

Men det ska nog bli bra nu. Med pluggpaus och stämningsstabiliserande. Det ska nog bli bra och mitt mål är att vara tillbaka till sommaren. Tillbaka till den Matilda jag känner igen mig själv som. Och det får väl ta sin tid men åh som jag längtar efter att må bra. Som jag längtar efter att få uppleva om så bara en enda dag utan ångest. Längtar efter att vakna och kunna känna glädje över att vara vid liv. Längtar efter att kunna stanna upp, andas och känna hjärtat slå i rätt takt.

Så mycket lättnad.

Jag vet inte vad som händer nu men om det inte händer något så dör jag

Ni vet de där fem veckorna? De blev till två. Tack vare min arga mamma. Min älskade arga mamma som är beredd att gå genom eld för min skull. Och det är tur för den äter upp mig nu. Ångesten. Blockerar min hjärna. Vänder sig i magen. Får hela min kropp att skaka. Och det är tur för den kommer när som helst nu. Slår till utan förvarning. Längst fram i klassrummet, mitt ute i skogen eller klockan fyra på natten.

Och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte längre har någon kontroll. Rädd för att sjukdomen istället kontrollerar mig. Rädd när jag vaknar på natten och vill ta mitt liv. Rädd när jag kliver ut i gatan med önskan om att bli påkörd. Rädd för vad allt det här gör med mig. Rädd för allt som inte är jag.

Och jag vet inte vad som händer nu men jag vet att om det inte händer något så dör jag. Jag är stark men det finns en gräns även för mig. Och på fredag har det gått två veckor. På fredag intar jag återigen de smutsgula korridorerna, släpar mig upp till tredje våningen och uppbådar all den lilla kraft jag har kvar för att rädda mitt eget liv. För jag vet inte vad som händer nu men om det inte händer något så dör jag.