Inför nittonde september

Det är på allas läppar, surrar i allas öron och fyller de flestas tankar. Jag tror inte att någon har kommit undan, i alla fall inte helt och hållet. Till och med min bror på sexton år håller låda hemma vid köksbordet, pratar högt om idioter och om ohållbara löften. Egentligen är jag inte så insatt som jag skulle vilja vara, det kan jag erkänna på en gång. En sak vet jag dock, och det är att jag faktiskt inte vet hur min situation kommer att se ut om två-tre år. Jag tror heller inte att det i nuläget kommer att ske några radikala förändringar för mig personligen, vad jag än lägger min röst på. Men det finns en grupp, en stor grupp, utan egen talan. En grupp som det, under de gångna fyra åren, har satsats mindre på än vad jag tycker är acceptabelt. Som på grund av vårat nuvarande styre har fått det märkbart sämre. Ja, det är såklart djuren jag pratar om. Och det är bara en av anledningarna till varför jag hoppas på en rödgrön seger i år, och håller tummarna för att min röst gör skillnad. Speciellt för de som inte har en egen.