Varmt kaffe och kall höst

Idag lunchfikade jag med Carro (det var i alla fall lunchdags för henne), en av mina allra finaste vänner från högstadietiden. Det var alldeles för länge sedan vi sågs senast, och vi avhandlade alla möjliga ämnen mellan himmel och jord på två timmar. Det var fint och vi lovade varandra att det inte fick gå lika lång tid innan nästa möte. Riktigt höstväder var det också. Sol, blåst och kyla. Dags att plocka fram vantarna med andra ord, om man inte vill bli blå om händerna efter en cykeltur på tio minuter, förstås.

När vi fikat färdigt var det bara för mig att hoppa på cykeln igen och bege mig till affären. Familjen hade beställt tacos/nachotallrik och att handla föll på min lott. Måste dock medge att det hade varit fint med körkort nu, för att frakta hem två överfulla påsar med varor i så gott som stormvindar var inte det allra lättaste. Såg för mitt inre hur allt gått i kras. Hur de stackars tomaterna simmade omkring i tacosåsen och hur chipsen gått i tusen bitar. Min oro var lyckligtvis obefogad och nu är jag ruskigt mätt och nöjd.