Tack och lov för att det kommer en morgondag

Förstår inte hur psykisk smärta kan göra så fysiskt jävla ont. Det är ju bara känslor? Går inte ens att ta på. Går inte ens att se. Ändå känns det som att man ska falla i bitar. Bokstavligen. Till och med fingertopparna värker. Ibland är det alldeles för jobbigt att bara existera. (Och allt jag behöver är nog egentligen lite sömn för att sen få vakna på rätt sida. Och så morgonkaffe. Och en lång varm dusch. Ja, så är det nog.)