Deras ögon är som mareld över världen

Tonårsångest. Den går liksom aldrig riktigt ur. Som om den letat sig in i varenda liten springa i varenda trävägg och envist etsat sig fast där i mörkret. Och den får mig att skrika och gå sönder och inte vilja leva trots att jag egentligen inte vill något hellre och trots att det egentligen är så väldigt skönt att vara just här. För mycket av ingenting och för lite av allt. Måste ta mig samman.