Det fina med att vara hemma

Det är fint att vara hemma. Hemma som i hemma hos mamma och pappa. Trots att jag inte kan sova när sängen är för varm och för liten och trots att jag hoppar högt så fort någon hostar till. Och det är fint trots risken att springa in i folk man en gång kände men som antagligen inte längre känner igen mig (det brukar vara så och det är kanske inte så himla konstigt), så jag gömmer mig bakom mina solglasögon och tittar åt ett annat håll. Orkar inte riktigt det där krystade "hej hur är det och vad gör du nuförtiden och ha det så bra så ses vi", för det har man ju facebook till och vi kommer ändå inte att ses. Men det är fint, ändå.

Fina pappa. Nog syns det vart äppelkinderna kommer ifrån.

Ikväll blir det förhoppningsvis parkhäng och kramkalas med mina bästa. Längtar så himla mycket och håller tummarna för att de tunga molnen som tycks följt med från växjö håller sig borta. Närmast är det dock studentskiva som gäller. Puss.