Blodsband och solnedgången från en båtplats

I lördags stuvade hela familjen in sig i bilen och åkte de elva milen som krävs för att man ska hamna i huvudstaden. Där bor nämligen den ena av mina två morbröder och hans två söner. Mina kusiner, alltså. Vi var bjudna till hans husbåt för att dricka och äta gott, samt för att få en chans att träffas allihopa på samma gång som ju händer så sällan när alla bor lite kors och tvärs. Fint som snus var det och det blev första riktiga äventyret för nya kameran. Själv älskar jag den och blir bilderna dåliga nu så vet ni att det beror på mina brister som fotograf. Som ursäkt har jag dock precis börjat fotat med den och det är lite som att lära om allting, men ändå så himla värt.

När vi anlände bjöds det på frukt och bubbel,
men jag som redan var bubblig sedan gårdagen höll mig till hederligt vatten.
Bakfylla plus gungande båt är inget vinnande koncept. Jaja, så kan det gå.

Andreas som är äldst i skaran och till och med hunnit gifta sig sen sist vi sågs.
Då vet man att det gått länge länge.

Sandra och Märta (som jag inte är släkt med på riktigt
men höra till familjen kan man ju göra ändå)

Och såhär ser vi kusiner (på mammas sida) ut när man ställer oss på rad. Från vänster:
Lillebror som är yngst, Sandra, jag som var gladare än jag ser ut, Christopher, Andreas och hans fru Anna-Klara.

Det här med båt, vatten och solnedgång är ju fantastiskt fint
och man ville nästan aldrig åka hem.
Fast det måste man ju till slut, och det var väl den lördagen.