Febertårar och verklighetsflykt

Om jag vore en karaktär i en bok så skulle jag bara säga att himlen har fel färg idag och det skulle förklara allt och ingenting men de som betyder något skulle förstå. Fast det är jag ju inte, och jag har ingen (tillräckligt nära precis just nu i alla fall) som kommer hem till mig i mitt kaos, drar upp mig ur min apati och kysser mig på kinden med körsbärsläppar och delar min fantasiverklighet och väntar med mig tills allt är bra igen. Istället gråter jag tysta febertårar och intalar mig själv att det snart går över (det går över, det går över, det går aldrig över).

Och så måste jag passa på att säga att ni är så himla himla fina. Ååh. Som små lyckofjärilar i min lilla låda. Och att jag skäms för att jag är så fruktansvärt dålig på att svara på era kommentarer. Det är faktiskt en av mina största brister, att inte svara folk. Jag svarar inte när det ringer och jag svarar inte på meddelanden. Tänker att jag måste fundera ut ett riktigt bra svar och så går dagarna och dagar blir till veckor och tiden bara försvinner utan att något vidare begrepp. Och jag tänker fortfarande att jag minsann ska svara och jag är liksom fullt medveten om att någon antagligen väntar. Medveten till den grad att det bränner i mig. Fast då har det redan gått så lång tid att den som väntar kanske till och med glömt bort att den någonsin skrivit och då blir det ju så himla dumt för hur ska man då svara utan att det blir alltför invecklat och konstigt? Och så här är det. Hela tiden. Men jag jobbar på det och kanske blir det bättre och bättre. Tills dess glädjer det mig att ni fortfarande orkar lämna vackra små tassavtryck. Ett litet bevis på att ni faktiskt finns. Fina fina ni.