Tjugosjunde februari tjugohundranio

Åttahundraåttio dagar. Trettio månader. Två och ett halvt år. Det var vad det var i onsdags. Två och ett halvt år sedan jag för första gången satte min fot i oskarshamn och allting äntligen var på riktigt. Två och ett halvt år sedan men det känns som en evighet och igår på samma gång. Och inget inget inget är så fint. Som hans leende. Som sättet han rör vid mig. Som sättet han ser på mig. Ser mig. Som ingen annan. Och jag tror på alla klyschor nu. Vet att man kan bli förälskad vid första andra och tredje ögonkastet och så om igen. Hur det kan växa och förändras och hur man kan vara rädd och tvivla men aldrig sluta drömma. Att man har sina kriser men att det inte behöver vara mindre rätt för det. Eller att det kanske är då man märker hur rätt det faktiskt är. Att det faktiskt är på riktigt. Oavsett vad så älskar jag honom mer än allt. Precis som för två och ett halvt år sedan. Trettio månader sedan. Eller åttahundraåttio dagar.