Man måste dö några gånger innan man kan leva

Och så kommer den där dagen. Eller kanske de där dagarna. Dagarna då du i samma stund som du sätter dig upp i sängen känner hur det kommer krypande längs ryggraden. Hur det tar över din kropp, pressar luften ur dina lungor och lägger sig som en lurande flodvåg bakom ögonlocken. Och du vet att fördämningarna kommer brista så snart du tvingas tala. Och när det väl sker så går det inte att stoppa. Strilar längs med kinderna bakom solglasögonen genom ärmen på tröjan. I badrummet och bilen och med ansiktet gömt i en tuffsig ponnyman. Och allting gör så ont men snälla rör mig inte för då går jag sönder. Sprängs i alldeles för många bitar och jag är inte riktigt stark nog för att plocka upp och pussla ihop. Inte den här dagen. (Det är tur att livets bra stunder är så himla bra för annars skulle jag nog dö. På riktigt.)