Två timmar, tolv mil eller en halv bok

Igår packade jag väskan och vattnade mina blommor för att drygt två timmar senare landa i armarna på han med skägget som jag tycker allra mest om. Det är ju lite så när längtan blir för stor, man bara måste helt enkelt. Nöden har ingen lag, ni vet. Att vi sedan blir grannar om mindre än en vecka spelade just då ingen större roll. För vem orkar egentligen vänta när hjärtat värker? Inte jag, uppenbarligen.