Den där värdefulla vardagen

Ibland måste jag nypa mig själv lite i armen, bara sådär för att påminna mig själv om att jag faktiskt inte drömmer. För det kan man ju tro. Från trettiosex mil till tolv mil till tvåhundra meter och så gott som grannar är ju nästan så bra som det kan bli. Och att få ha den där vardagen tillsammans är så himla mycket värt. Att kunna säga att vi ses imorgon eller att kunna kila över mitt i natten efter en utekväll med lite för mycket vin bara för att man helt enkelt inte vill sova själv. Eller som idag, strosa på stan och dricka kaffe och ha det allmänt fint och bra. Man behöver det med.