Drömmar om att kanske våga

Ganska ofta fantiserar jag om att enbart packa det allra mest nödvändiga och bara ge mig iväg. Över en helg, en vecka eller ett år. Kissar dessvärre nästan ner mig av blotta tanken på att lilla jag ska rumla runt ensam i en okänd stad i ett okänt land bland okänt folk och där jag förmodligen knappt ens kan göra mig förstådd. Vem ska blåsa luft under mina vingar när jag klappar ihop? Och vem ska hålla ett öga på mig när jag virvlar iväg okontrollerat eller sitta bredvid och hålla utkik efter bilar när jag plötsligt bara måste lägga mig ner på asfalten för att studera regnmolnen och träden och fåglarna och allt annat som ter sig så vackert i stunden? (Jodå, en vacker dag ska nog även jag bli vuxen men bara inte precis just nu.)

Fast så tänker jag att folk i min närhet tycks försvinna ut i vida världen helt obrydda och verkar faktiskt fixa det galant (och klarar dessutom livhanken, kanske det viktigaste ändå). Kan de så kan väl jag. När jag samlat på mig lite mer mod. Tills dess nöjer jag mig med att kolla på gamla bilder från andra platser och drömmer mig bort och tillbaka.