Små knoppar och dagdrömmeri

Jag vill ha en katt. Verkligen vill. Gärna en hårlös, mjuk och varm liten krabat som kunde agera sovsällskap åt mig vareviga natt och som jag kunde föra trevliga små konversationer med när det blir lite väl trist att vara ensam. Som tur är har jag blivit förärad en gnutta förnuft och förstår därför att det tråkigt nog inte är direkt hållbart i nuläget. Tyvärr. Vad jag däremot har och kan ha är krukväxter. De är kanske inte av den mest sociala sorten men ska inte underskattas för den sakens skull, ty de ska ha vatten och kärlek och flyttas runt och pysslas med. Och jag kanske är knäpp, men det finns liksom få saker som ger så mycket hopp om framtiden som en alldeles ny och späd liten knopp kan göra. Och dessutom är det ju himla fint att ha något att vila ögonen på alla de där timmarna man bara sitter framför fönstret och dagdrömmer. För den är ju bra fantastisk, den där naturen.

Och apropå dagdrömmeri så gick jag in i en lyktstolpe idag. Första gången någonsin. Pang sa det och jag blev så överrumplad att jag inte ens hann med att bli generad. Ett rött märke i pannan fick jag dock. Som bevis liksom. (Kan tillägga att jag endast var i sällskap av mig själv och lyckades pricka in den enda stolpen inom en tillräckligt stor radie för att det lätt skulle kunnat undvikas.) Så det kan bli.