Sometimes the blues is just a passing bird

Hej min älskade lilla blogg, trodde du att jag lämnat dig? Att jag stupat i slaget om att bli en fullvärdig socionom eller att jag helt enkelt avslutat mitt internetliv för att jobba på något kanske lite mer verklighetsförankrat? Nejdå, frukta icke vännen min, dig överger jag inte i första taget och nog är jag fortfarande vid liv. Tvivlade dock starkt på det sistnämnda när jag denna morgon fick för mig att jag skulle ut och springa. Ja, ni läste rätt. Herremingud. För det första är jag vanligtvis mer eller mindre ett livlöst kolli innan jag fått min frukost och för det andra så springer jag inte (med undantag för sena lördagsnätter när det känns som att livet hänger på att komma med sista bussen hem). Men efter att ha mött både krumma små tanter och medelålders svulstbullar som tappert kämpat på ute i spåret så kände jag att det minsann fick vara slut på maskandet även för min del. Och så sprang jag. Och inte var det jobbigt heller. Kände mig frälst, oövervinnerlig och redo att ta mig an vilken utmaning som än kunde tänkas komma i min väg. På ett ungefär. Typ. Annars då? Dödade en enormt stor mygga igår. Det är liksom november? Sjuka värld. Aja, slut på vardagsbetraktelser.

Nähmen okej, ber om ursäkt för det stundtals dåliga bloggandet. Anledningen är så enkel som att jag mest glider omkring och är oförskämt nöjd med livet, vilket medför att kreativiteten slumrar gott för tillfället. Tråkigt kan man tycka, men å andra sidan är det ganska skönt att få sova ostört på nätterna och att kunna koncentrera sig på skolan mer än korta perioder i taget. Försöker liksom få så mycket som möjligt uträttat medan det varar. Styra upp tillvaron medan jag är kapabel till det. Och njuta lite, såklart.