I mitten av en hurricane

Våren är så himla mycket av allt. Både i positiv och negativ bemärkelse. Fast mest bra, såklart. Som exempelvis sol, värme, fågelkvitter och nya fräknar. Torra asfaltsvägar och stjärnklara nätter. Vindar som blåser så hårt att man nästan lyfter och virvlar med. Sådant som är fint, helt enkelt.

I lurarna sjunger håkan om att vara nere men uppe på fem och jag är nog inte ens det. Trots att jag försöker. Om och om igen. Men så, under ett flyktigt ögonblick gör det plötsligt inte lika ont längre. Plötsligt kan jag stå på mina ben utan att det känns som att knäna ska ge vika. Plötsligt kan jag andas och till och med skratta från hjärtat. Och det är de där få timmarna, minutrarna eller sekundrarna som gör att man fortsätter. Att man står ut.

Den här helgen har jag bara varit. Kollat på melodifestivalen med fina vänner och förälskat mig i popkillen som lät som en ung hellström (vilket är bland det vackraste jag vet och oj vad sverige behöver sådant). Promenerat och sett hur isen på vattnet sakta smälter. Postat vykort, filat på kärleksbrev och saknat. Ätit choklad i sängen och spelat bort timma efter timma. Njutit av hur varm min lägenhet blir när solen ligger på och hur blåsten tar tag och nästan sliter med allt som kommer i dess väg. Man är ju inte en hurricane för intet, liksom.