Bugar och bockar och klappar på axeln

Jag är så himla tacksam. Så tacksam och nöjd och stolt. Tacksam för att jag har så bra folk omkring mig. Tacksam för att jag har livet kvar. Tacksam för att det på något sätt alltid löser sig. Nöjd för att jag faktiskt kan svara att det är bra. Att allt bara är bra. Att jag mår bra. Utan att varken ljuga eller låtsas. Stolt för att jag är en så jävla bra människa som tog mig själv på allvar. Som stod upp för mig själv och någonstans insåg att jag var värd att kämpa för. Att jag är värd att fortsätta kämpa för. Och även om det är en hiskeligt lång väg kvar att gå och oerhört mycket att jobba på så vet jag att jag åtminstone börjat promenera i rätt riktning, och inget ger så mycket styrka som det. Så tack. Tack alla ni som tror på mig. Tack ni som bryr er. Tack ni som stöttar. Och inte minst, tack mig själv. Ibland är du bara helt fantastisk. Glöm aldrig det.