Askan är den bästa jorden

Nog visste jag att det skulle bli jobbigt. Att bli lämnad. Ensam. Alldeles själv med bara mig. Jag var bara inte riktigt förberedd på hur jobbigt det faktiskt skulle bli. Hur ont det faktiskt skulle göra. Och kanske är det lite mycket som skaver för tillfället. Lite mycket oro i både hjärta och hjärna. Kanske.

Jag vet dock att jag kan. Att jag klarar mig. Jag måste bara våga lita på mig själv igen. Få tillbaka förtroendet och kunna slappna av. Den här sommaren har framstegen trots allt varit fler och kommit fortare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, och det är ju inte så himla konstigt att det är ovant nu. Det är som ett gammalt kapitel som behöver läsas om. Jag har gjort allt och vet vad som står, men nu ska det göras på ett annat sätt. Ett bra sätt. Ett sunt sätt. Och jag läser med andra ögon nu. Kastar om orden och skapar nya meningar. Och liksom sommaren hade sina utmaningar kommer hösten ha sina. Så visst, det är jobbigt och kommer säkerligen att fortsätta vara det på många olika vis. Men med utmaningar kommer utveckling och jag ser fram emot att växa ännu mer som människa. Lära känna mig själv och bli det bästa jag kan vara. Leva mitt liv utifrån mina förutsättningar. Utifrån vem jag är. Utifrån allt jag är.