Ett känslomässigt virrvarr

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Det är kanske vad man kan säga om min känslomässiga tillvaro just nu. Håller tummarna för fina hästar och duktiga ryttare (och alla andra som också ställer upp i dessa olympiska spel), trotsar regnet och grillar ändå, kommer oftast ihåg att andas och är faktiskt lite vemodig för att jobbet strax är över. Har ju så väldigt bra arbetskamrater liksom. Och samtidigt som det mest är bra känslor så vaknar jag upp alldeles förtvivlad. Går omkring med en klump i bröstet och emellanåt ett mindre hav bakom ögonlocken. Med en fördämning som knappt håller. Som riskerar att brista vid minsta beröring. Jag vet inte om det är såhär det alltid kommer att vara. Jag vet ju bara att det är såhär jag är. Just nu vet jag bara inte riktigt varför.