Några kilo stolthet

Ett av de framsteg jag är mest stolt över att ha lyckats med den här sommaren är att jag började äta. Att jag bestämde mig. Att jag vågade. Och det har varit så värt det. Värt all ångest och obehag. Värt alla tårar och all panik. För med varje tugga och med varje kilo jag fått tillbaka har det blivit lite lite lättare. Har jag börjat tänka lite lite friskare. Har jag brytt mig lite mindre. Och jag fryser inte längre så att jag skakar trots att det är sommar och jag har flera lager kläder på mig. Jag vaknar inte med blåmärken om jag sovit konstigt någon natt. Jag kan ha byxor på mig utan att de skaver över höftbenen. Jag har till och med återfått lite av de former som försvann någonstans där på vägen. Och jag orkar så mycket mer. Orkar vara glad och trevlig. Orkar höra av mig och bry mig om mina nära och kära. Orkar längta och drömma. Orkar ta mig igenom toppar och dalar utan att gå sönder. Orkar tänka rätt när det ibland blir fel. Det är helt fantastiskt och även om det såklart fortfarande är jobbigt ibland, och även om min kropp fortfarande inte är helt återställd, så räcker det med att jag påminner mig själv om alla fördelar det har fört med sig för att jag återigen ska vara tillbaka på banan. För som sagt, mitt värde som människa är inte beroende av siffran på vågen. Men mitt liv är. Och jag vill trots allt leva.