Jag går inte isär

Så slår det mig. Plötsligt och bara sådär. Att jag inte fällt en ledsen tår på fler dagar än vad jag kan komma ihåg och att den där envisa knuten i magen har lösts upp och försvunnit. Att jag kan andas precis som vanligt trots att han ler lika fint som han alltid gjort. Att jag faktiskt kan kramas och släppa taget. Gå åt andra hållet utan en endaste tanke på att vända mig om igen. Och vet ni vad? Jag går inte isär, stjärnorna finns fortfarande kvar och hjärtat slår i en bättre takt än på länge. (För man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.)