Vinbubbel och studsande fötter

Igår hoppade jag i min knallröda studentoverall, tog vinflaskan under armen och begav mig de få minuterna över campus för att få uppleva min första utekväll på jag vet inte hur länge. Kaos som det brukar med folk som spyr i kastruller, drinklekar och nästintill ingen möjlighet att röra på sig men så himla bra ändå. Jag minglade och log fint. Följde med ut och tröttnade inte trots evighetsköande. Studsade och skrattade och mådde bra (dansar fastän hjärtat brister). Lämnade tidigt när jag kände att jag var färdig, även om det tvärtemot planerna inte slutade där. Spontanitet (återigen och jag kan knappt tro det själv), fina grannar och alldeles för sent i säng enligt mitt sovschema. Värt det dock. Kanske precis vad som behövdes just där och då.

Idag gör allt lite sådär efteront. Bultar lite hårt i både hjärta och huvud. Känslorna kommer liksom ifatt hur fort man än snurrar och hur bedövad man än är för stunden (snälla kyss mig inte för jag klarar inte det). Så nu botar jag blöta ögon med en cykeltur i solskenet, självfallet ackompanjerat av vackraste herr hellström, för att sedan tillbringa resten av kvällen i självvald ensamhet. Det blir bra. Det behövs bara tid.