Året tjugohundratolv och löften om en fortsättning

Året tjugohundratolv var året jag inte trodde jag skulle överleva. Året som gjorde mer ont än den värsta tonårsångesten och året då jag befann mig på fler vårdinstanser än vad jag sammanlagt gjort i hela mitt tjugoettåriga liv. Det var året då någon satte ett namn på allt det där okontrollerade som händer i mig och året då jag började äta medicin för att kunna hantera livet. Tjugohundratolv var året då jag tränade två timmar om dagen, gick ned tio kilo och panikgrät över en liten pajbit. Det var året då jag frös så jag skakade mitt i sommaren och året då jag inte kunde sitta på mina köksstolar utan en extra dyna. Det var året då blodet rann långsammare och långsammare i mina ådror och sjuksystrarna sa åt mig att andas annars kan de inte sticka i mina armar. Tjugohundratolv var året då hjärtat gick sönder för kärleken och vi sa vad händer egentligen vad ska vi göra med oss. Det var året då vi bröt upp efter tre och ett halvt år tillsammans. Då det inte längre fanns något vi utan bara ett han och ett jag. Ett jag och ett han.

Var på hultan, dansade till krunis och pussades med han som inte längre är min men fin ändå.

Men tjugohundratolv var trots allt året då jag överlevde. Året som gav mig oändligt stor kunskap och medvetenhet om mig själv och varför jag fungerar som jag gör. Det var året då jag fick stöd att klara av livet på ett fungerande sätt. Det var året då ångesten äntligen började släppa taget och ge rum för finare känslor. Tjughundratolv var året då jag en gång för alla kunde gå till botten med allt det där som hindrat mig från att leva fullt ut. Det var året då jag slutade träna, gick upp alla kilon och kunde äta både lunch och paj på samma dag. Det var året då jag varje morgon ställde mig framför spegeln, klappade på min runda mage och sa att du är så jävla bra som du är och det är allt som betyder något. Om någon är av en annan åsikt så var stark nog att be denne dra åt helvete, du behöver uppenbarligen inte den sortens människa i ditt liv. Tjugohundratolv var året då jag gick på min första, andra och tredje dejt. Då jag vågade säga ja istället för nej. Virvlade på dansgolv och fick höra saker som att hej jag vill bara säga att det verkligen strålar om dig. Det var även året då jag på riktigt fick upp ögonen för hur fantastiska människor jag har i min omgivning. Som är där och som är kvar när det gäller. Som uppskattar mig för att jag är jag och som tillåter mig ta del av de fantastiska personerna de i sin tur verkligen är.

Emma och Kajsa, två av mina största kärlekar i livet.

Tjugohundratolv var botten men också toppen. Jag har varit olyckligare men också lyckligare än någonsin. Och hur klyschigt det kanske än låter så kan jag egentligen inte vara annat än tacksam för detta. För så mycket insikt, kunskap och styrka som jag nu bär med mig in i kommande årskifte, den vill jag helt enkelt inte vara utan. Så tack även till er, för ett enormt stöd och för många kloka och fina ord. Och tack till mig, för att jag orkar försöka vara min bästa vän trots allt vi gått igenom. Som mamma säger: du behöver ingen som tycker synd om dig, du är en överlevare och en kämpe. Nu tar vi sats och sikte mot stjärnorna, för att nöja sig med något annat är det inte tal om.

Sommaren på hemmaplan och gotland som ju nästan är detsamma.

Tjugohundratretton har jag ingen aning om vad det kan ha att erbjuda. Ingen aning om hur jag kommer att må. För så är det ju. Jag kan vara på toppen och inom loppet av tre dagar är jag beredd att ta livet av mig. Och det är väl det här jag fortfarande lär mig att hantera. Som jag jobbar med och som blir bättre. För det tror jag i alla fall, att allting blir bättre och bättre och således även kommande år. Några löften har jag hur som helst avlagt:

•  Att ta tag i min veganska matlagning igen, bli av med sockerberoendet och hitta en livsstil som för mig är både hälsosam och hållbar.
•  Att lägga energi på och vårda de relationer som verkligen betyder något.
•  Att ta tillvara på allt vad detta campusliv har att erbjuda innan det är för sent.

Två veganfrukostar.

Sist men inte minst ska tjugohundratretton bli året då jag håller huvudet högt, putar med magen, ler mycket, andas djupt, och låter hjärtat visa vägen. Gott nytt år finisar!