En liten hyllning och lägesrapport

Det rör sig mycket i det lilla orkanhuvudet just nu. Eller kanske egentligen alltid men mera nu. Sådär som det är ibland. Sådär som det kan vara när det inte riktigt är som en vill. När en inte vet vad en vill. När en måste kapa av och stänga ner. Prioritera och rikta energin. Ni vet ju. Ni har ju varit med förut. Lever gör jag hur som helst och bättre går det för varje gång. Så sent som i veckan slog det mig även att jag faktiskt är behövd. Att jag har människor som behöver mig. Som faktiskt vågar behöva mig. Vågar och vågar och det känns helt otroligt. Stort och fantastiskt. Tidigare har jag nämligen gång på gång fått motsatsen sakligt förklarad för mig. Att jag bara får utan att kunna ge tillbaka. Att jag inte klarar av att ge och att det helt enkelt är så. Att det är okej. Men det är inte så. Jag kan faktiskt ge. Jag må leva i en orkan av känslor men nog kan jag ge. Hur mycket som helst och mer därtill. Och jag har härmed bevisat, mest för mig själv men också alla inblandade, att jag klarar mig kanske till och med bättre på egna ben. Att jag inte är beroende av, men likväl behöver, mina nära och kära. Precis på samma sätt som de behöver mig. Som de vågar behöva mig. Och det gör mig så fruktansvärt stolt. Att få betyda något för dessa människor. Att kunna ha en jämlik relation och att bli sedd för den jag är. Med allt jag är. Så tack ni som känner er berörda, för att ni alltid ställer upp och för att ni vågar låta mig göra detsamma. Ni är bäst.

 I skrivande stund upplever jag hur som helst min första dansfria helg sedan höstterminen började. Har gått ut på praktik (som är så jävla rolig) och jobbar nästintill heltid plus pluggar utöver det. Går i väntans tider och drömmer om valptassar och vårblommor. Önskar att dygnet hade fler timmar men får nog ihop det ändå. Mår bra ändå. Det går nog uppåt nu.