Om att leva på hoppet

Jag kan vakna upp på morgonen och vara så jävla arg. Så ledsen och frustrerad. Uppgiven på grund av att jag känner som jag gör. Att jag är så skör. Att ångestnerven klämmer innan jag knappt hunnit öppna ögonen. Att det till och med når mig i drömmarna och att jag ibland gråter innan jag ens fått chansen att vakna på rätt sida. Vägen upp blir liksom dubbelt så lång. Upp från ett jävla avgrundshål. Tar så mycket energi som knappt finns. Inte alltid såklart, men med jämna mellanrum. Och jag vaknar så jävla arg för jag vill ju så mycket mer.

Så jag bara längtar. Drömmer mig bort och fantiserar om sådant som kan komma att bli. Drömmer om framtiden och det som inte är nu. Och visst sägs det att man ska leva i nuet men det finns fan inget jävla carpe diem i detta tillstånd. Inget att ta tillvara på. Inget att fånga eller som jag kommer att sakna. Inget jag missar eller förlorar. Mitt enda hopp är ju att morgondagen blir lättare. Att morgondagen eller åtminstone dagen efter det eller kanske dagen efter den dagen blir bättre. Bara någon dag eller en dag. Vilken dag som helst egentligen för det händer bara inte idag. Inte just nu. Och jag har så himla mycket fint att se fram emot i livet att jag ju åtminstone kan glädjas över det. Längta och tråna och hoppas. För den glädjen man en gång har känt kan ju ingen ta ifrån en, oavsett om det visar sig sluta i besvikelse eller inte. Så det är därför jag drömmer. Det är därför jag är tacksam för varje dag jag kan lämna bakom mig. Det är därför jag längtar efter nya gryningar och nya kvällar. Någon av dem kommer ju att bli bättre. Och jag vet ju, att om det inte vore för min egen drömvärld så skulle jag förmodligen inte sitta här idag. Inte orka. Igen och igen. Dag ut och dag in och varje kväll. För visst handlar det om hoppet. Alltid det där hoppet.