Den enda vägen uppåt nu är ner

För två dagar sedan orkade jag knappt gå till affären. Igår dansade jag så att fötterna värkte och ville aldrig gå hem. Idag vaknade jag och fnissade så att tårarna rann. Det är livet längst ut på kanten. Livet på den inte så styva linan. Det är vardagen då en ringer till mamma och gråter för att en är så rädd att krascha. Det är en dag emellan då ingenting blir någonting. Det är en morgondag då det inte finns några gränser för vad som är möjligt. Det är högt och det är lågt. Det är svart och det är vitt. Det är himmel och helvete och jag är kanske ständigt jagad men springer alltid med lätta steg.

hey i love u

 Och ibland är kanske allt man behöver att någon tar ens hand och säger att fan va bra vi är vi klarade denna skitvecka nu firar vi allt vad vi kan. Och ibland är kanske allt man behöver en armkrok och två delade cigaretter på raken trots blåst och kyla. Att få vara någons älskling om så bara för en skål. Att dansa dansa dansa. På vardagsrumsmattor i kök över kullerstensgator och på ett trångt dansgolv. Ett snart är väl hela stan här de där två ser man ju alltid. Att önska att det aldrig skulle vara över för att sedan stå på en mack klockan halv tre på natten och säga förstår du hur bra vi faktiskt var. Ibland är det kanske allt man behöver för att den lilla ångestnerven ska trasslas upp en aning. Jag är så säker.

Och idag har jag mest trotsat bakfyllan och istället passat på att vara i solen. Ätit brunch med en av favoritbrudarna och druckit te i en solstol med den andra. Skrattat och njutit av energin som äntligen kommit åter. Borde förmodligen ha prioriterat lite annorlunda men å andra sidan måste livet ibland få gå före. Resten ordnar sig ju. Som så många gånger förut. Hellre lycklig än något annat. Alltid.