Finhelg och separationsångest

De där helgerna. Som är så flyktiga men ack så fina. Som en vill hålla i handen och aldrig släppa. Som en vill hålla hårt hårt i och aldrig låta gå. Jag tror egentligen inte att jag har söndagsångest i den rätta bemärkelsen. Ni vet den där som infinner sig när det går upp för en att det är måndag om bara några timmar. Måndag och vardag. Tidiga kvällar och matlådor. Jag tror inte att det är söndagsångest. Det är separationen det är fel på. Jag kan inte. Det går inte. Att släppa taget är en omöjlighet. Och jag vet inte hur många gånger folk förmodligen uppfattat mig som otrevlig för att jag inte tagit farväl. För att jag bara vinkar och går. Ler lite och försvinner med raska steg. Men jag fixar det bara inte. I samma stund som jag vänder mig om raseras hela min inre värld. På riktigt. Alla har vi väl någonting vi är fobiskt rädda för. För mig är det separationer och kräks. Som tur är har jag överlevt genom att bara säga hejdå vi ses igen och att alltid vara den som går innan tåget stannar vid perrongen. Aldrig titta bakåt. Aldrig vända om.

Men så kan en ju fylla helgerna med sådant som är fint att ha i backspegeln också. En baggis med idel bra människor i den närmaste omgivningen, såklart. Tidig fredag, kalaslördag, söndagsbrunch med mitt hjärta och sedan en helkväll med Gardell och gott sällskap. Inte alls pjåkigt. Imorgon blir dessutom min lilla bäbis en hel månad vilket ju även det är alldeles galet. Här har jag väntat i ett år och nu finns hon. Livs levande. Sex veckor till och så är hon här. Min lilla Wilma.