Kyss mig så att nånting händer

Tvåsamheten. Den där fina, sprudlande, jobbiga eller smärtsamma tvåsamheten. Som kan vara allt och ingenting. Hela himlen och samtidigt helvetet. Det har varit så mycket med den nu och kanske är det våren. Kanske är det våren och solen och fågelkvittret. Människorna eller bara omständigheterna. En slump eller så kanske jag bara ser med andra ögon. För jag kanske saknar den. Lite. Tvåsamheten. Jag kanske saknar att vara lite för full på väg hem i duggregnet klockan sex på morgonen, liggandes raklång mitt i vägen på den blöta asfalten för att kolla på himlen och träden medan någon sitter bredvid och säger ligg du där vi har inte bråttom jag håller koll så att det inte kommer några bilar. Och jag kanske saknar att vakna sjufyrasju på morgonen och kyssa någons axel och tänka du är värd att dö för. Jag kanske saknar att hångla på köksbänken och jag kanske saknar att någon säger du är speciell och menar speciell som knäpp i huvudet och samtidigt finast av alla. Någon som älskar mig när jag är som bäst och när jag är som sämst och det där lilla däremellan. Kanske saknar jag det. Lite. Som en fingerspets.

Men mest av allt är jag rädd. Totalt livrädd för att förlora mig själv igen. Förlora mig själv igen nu när jag äntligen blivit hel. För mitt hjärta är ju helt. Helt så länge det endast tillhör mig. Jag är aldrig så stark som när det endast tillhör mig. Och om det är något jag lärt mig är det att uppskatta mig själv för allt jag är och acceptera mig själv trots allt jag inte är. Och det går bra. Nästan hela tiden faktiskt. Men det är ju det där. Att så fort jag speglar mig i någon annans ögon blir allting bara så fult och skevt. Så naket och så smärtsamt. Så jag vågar inte. Inte ens komma i närheten. För jag vet precis hur ont jag själv kan göra. Och jag vill inte vara där igen.

(Och jag kanske egentligen inte saknar tvåsamheten för den enda tvåsamheten jag vet är ju vi och även om jag saknar den tvåsamheten och fortfarande gråter till alla låtar som handlar om dig så vet jag ju att det som inte är trasigt inte heller går att laga. Att det finns kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. Och det bränns. Fyfan vad det bränns.)