Hon som känner mig allra bäst är här i ett dygn. Hon som fostrat mig till en del av den jag är idag och som även kallas min mor är på smålandsbesök och hon säger att här finns det ju minsann en hel drös med stiliga karlar det är ju bara att välja. Och jag ser de där axlarna fast nu med tröja på och nickar bara. Tänker att ja lilla hjärtat hör du det. Hör du det eller lyssnar du bara inte? Och hon säger men du har ju alltid nöjt dig med att tråna på säkert avstånd. Att se men knappt röra. Att inte komma riktigt nära. Och nog är det så. Trånar på säkert avstånd utan att riskera att någon ska krossa mina drömmar. Ta sönder den fantasivärld jag byggt upp och som är så svår att dela med sig av. Som är så mjuk när verkligheten är så hård. Och hon har ju nästan alltid rätt. Min lilla mor. Självklart nästan alltid rätt. Och som jag förbannar min egen oförmåga eller kanske min egen rädsla inför att leva synkroniserat med resten av världen, med fötterna på jorden och med tillräckligt mod att riskera de skrapsår som kan vara priset. Med tillräckligt mod för att våga chansa. Våga stanna kvar. Stanna upp. Aldrig trasig men åh så jävla skör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar