Äntligen småland!

Jag kapitulerar. Flyr fältet. Tar sista tåget tillbaka till växjö trots att julen knappt är över för jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara systern som vrider sig i ångestplågor på julaftonsmorgon. Orkar inte vara dottern som bara önskar sig döden. Orkar inte vara barnbarnet som efter dubbel dos sömnpiller sover sig igenom den enda släktträffen på ett halvår.

Högtidsdagar är mer än jag klarar av. Sociala tillställningar tillsammans med de som vet men ändå inte. För många klappar på huvudet. För mycket medlidande. Alltid synad, alltid granskad. Sedan jag gick ner så himla mycket i vikt är det dessutom ännu värre, det slutar aldrig förfölja mig. För i samma stund som någon blir sjuk är det som att alla gränser suddas ut och kroppen blir till allmän egendom. Det är den fortfarande. Jag har inte lyckats ta tillbaka den och för varje kilo växer sig självhatet till utomjordiska proportioner. Jag är alldeles för medveten, föraktar det jag ser i spegeln. Även utan den ständiga påminnelsen.

Så ja, nu är jag tillbaka i småland. Efter alldeles för lite tid med min fantastiska och högt älskade familj. De skulle bära mig runt månen om det så krävdes. Men alla lever, alla har haft det bra trots allt. Och det är väl kanske allt som betyder något.