Fem veckor är en lång tid

Jag svarar att det är jobbigt nu. För kanske hundrade gången. Att det fortfarande inte blir bättre. Att jag kämpar och hoppas och gör allt jag kan men det blir ändå inte bättre. Jag har varit här nere så himla länge nu och jag orkar liksom inte mer. Jag har varit här nere så länge och jag vet inte hur många gånger jag ska behöva ropa på hjälp innan det händer något. Hur långt jag måste gå när det inte räcker med att vilja ta sitt liv.

Allting tar sådan himla tid och ingenting händer. Jag behöver något nu. Gärna igår. Helst för två månader sedan när läget redan då var akut (och ni sa att det skulle gå över men när fan går det över?). Nu är det fem veckor kvar till det att jag får träffa min läkare, och då bad jag ändå om en så snabb tid som möjligt. Fem veckor är en lång tid. En lång tid att behöva hantera dessa monster som bara växer sig större och starkare. Paniken som väller fram. En situation som håller på att glida mig ur händerna. Som jag inte längre har någon kontroll över. Fem veckor är en lång tid när jag knappt kan se morgondagen. När jag knappt kan gå i skolan. Öppna min post. Läsa mina mail. När jag inte riktigt fungerar.

Så jag gör allt jag kan göra. Härdar ut. Blundar och springer. Försöker låta bli att trampa i de allra djupaste vattenpölarna. Kryssar så gott jag kan. Försöker låta bli att drunkna. Och jag måste klara det. Fem veckor till.