Att gå sönder och bryta ihop

Lördagsmorgon och föräldrarna är hemma igen. Jag har fått sova och behöver inte längre cykla flera mil för att få vardagen att gå ihop. Jag äter frukost precis hur långsamt jag vill medan jag förstrött bläddrar i morgontidningen och gungar fram och tillbaka i hammocken. Allting är så himla bra, egentligen. Men trots detta gör livet så fruktansvärt ont och jag kan för all del inte förstå varför. Jag förstår inte varför det konstant bränner bakom ögonlocken och varje rörelse får mig att vilja implodera. Är så rädd för att plötsligt bryta ihop och brytas ner och inte kunna göra något åt det. Hatar att vara så himla skör.

Om bara en liten stund ska jag möta upp en del folk från min gamla gymnasieklass. Någon form av återträff sådär ett år efter att vi splittrades. Det blir fint tror jag. Att få försvinna lite.