Saknad när den är som finast

Är färdig för sängen och måste erkänna att jag saknar villan med de gråa knutarna och den blå dörren lite. Med häcken som blivit halvt förstörd för att pappa skulle måla om huset och var tvungen att köra en stor skylift genom den. Sparvarna som numera stjäl smulor under köksbordet så fort de kommer åt och det ständiga (o)ljudet från en lillebror vars största intresse är att spela bas med stärkaren på högsta volym. Alltid och hela tiden. Och klappen på kinden från en mamma som har lärt sig att hantera en skev dotter och allt annat min familj gör för att vardagen ska gå ihop. Numera kan jag se allt med andra ögon. De ständiga uppoffringarna. De livsviktiga smågrejerna. Som att äta sallad utan olja eller middag på precis rätt tid eller att sitta kvar vid bordet en halvtimma extra. Att inte brusa upp när det redan stormar eller pressa vid fel tillfällen. Trots att det måste vara så oerhört påfrestande ibland. Tålamodsprövande så in i norden. Ändå är de så stolta och ständigt stöttande. Försöker förstå. Anpassar sig och låter mig vara jag med allt som kommer och inte kommer med det. Och jag älskar dem till den grad att hjärtat nästan brister.