Händerna mot himlen och pannan mot baren

Igår hade jag förmodligen en av de bästa utekvällarna i världshistorien. Pride-sittning, bordsdans, fantastiska människor och en nästan-tolvtimmars-fylla. Lite panikförvirring sådär som ojdå vad sker egentligen nu och jag tror minsann att rosa campuselefanter kan flyga trots allt. För visst sa vi att ikväll kan allt hända och allt bara händer. På både ett och flera sätt. Och jag vill nog hädanefter alltid gå ut i rosa fjäderboa och lösögonfransar. Eller som en sockerbulle. Det duger bra.

världens finaste regnbågsvänner

Den här veckan kommer annars att bli så himla mycket då saker och ting har en tendens att samlas på hög när man aldrig tar itu med dem. En uppsats skriver exempelvis inte sig själv, har jag upptäckt. Som tur är behöver jag bara vänta några fjuttiga dagar innan det är dags för nya äventyr (och jag känner lite typ åh herrejisses vad ger jag mig in på men återigen varför säga nej när man kan säga ja). Resten löser sig till slut. Det gör det alltid. Och om inte, vem minns om hundra år?