Inget väger tyngre än lyckan

Var tvungen att kliva upp på vågen hos läkaren idag. Ställa mig på den där lilla plattan och möta de rött lysande siffrorna på displayen. Fyra kilo upp sedan allt rasade alldeles för fort. Det dubbla sedan i början på sommaren. Och jag trodde minuterna innan det var dags att jag skulle dö. Tänkte att helvete nu är det kört igen. Är det här vad som ska få ner mig på marken. Som ska putta mig över kanten. Vill inte vill inte vill inte. Men vet ni vad? Det kändes inte. När jag väl stod där, utan val, så kändes det inte. Ingen panik. Ingen ångest. Bara en axelryckning och jaha var detta allt. Händer det inget mer. Fast egentligen är det ju inte allt. Egentligen är det ju så himla mycket mer än så. Det är en kropp som nio månader senare fungerar precis sådär som den ska. Som orkar dansa med mig så länge jag har lust. Som klarar av att springa två och en halv kilometer utan att bli trött. Som är varm under täcket och som fryser när det faktiskt är kallt. Som kan sova lite för lite och ibland även lite för länge utan att det är kris. Som kan vara både hungrig och mätt och som jag faktiskt kan lita på när det väl gäller. Och jag ska inte säga att jag aldrig tänker. Att det aldrig finns lite för nära. För det gör det och det kommer det kanske att göra livet ut. Jag vet inte. Men något som är säkert är att lycka alltid kommer att väga tyngre än alla kilon i världen. Utan tvekan.