Det där eviga livspusslet

Det går så bra, det där livet. Flyter på sådär som det nästan alltid gör och jag upphör aldrig riktigt att förvånas. Kan liksom inte riktigt vänja mig. Tänker att då kommer bakslagen. Smyger sig på om jag glömmer att vara tacksam. Men bra går det, som sagt. Ändå är jag emellanåt så fruktansvärt tung i hjärtat. Så svag i benen. Så skör att det känns som att jag ska gå sönder vid minsta beröring. Som att min hud ska spricka. Så jag andas i fyrkant sådär som man ska och sväljer två piller åt gången för det har jag åtminstone lärt mig göra. Tänker lugn nu det går över det är bara stressen. Stressen som gör mig elektrisk. Som stjäl mitt syre. Stressen över att inte hinna med allt som borde hinnas med. Över att inte hinna sova tvätta städa handla mat färga håret gå ut med soporna. Tänker att det är ovissheten om vad som finns i luften. Den där rädslan att förlora något som kanske egentligen inte ens är. Den där oron för att inte bli. Sen tänker jag att tänker för mycket och allt blir ju ändå bra. På något sätt. Någon gång. För det blir det alltid.