Att spränga gränserna

Ibland förvånas jag fortfarande över att jag faktiskt orkar. Att jag klarar av att leva på min egen gräns. Dansa på kanten till stupet. Att ständigt balansera på en skör tråd. Och jag vet ju att jag egentligen kanske borde vara försiktig och jag vet ju att mina behandlare förmodligen skulle gå i taket om de fick höra allt. Men jag kan inte låta bli. Kan inte låta bli att testa lite till. Att ständigt tänja på ramarna de satt upp. Överbevisa de som talar om begränsningar istället för möjligheter och som ser hinder istället för språngbrädor. Inget av det där tjänar liksom något till. För vi vet ju, ingen kan sätta kedjor på en hurricane.

Den här helgen har bestått av typ allting. Klassisk sleepover som när man var mellanstadieliten. Pizza och film, iklädda pyjamas och tätt uppkrupna i en bäddsoffa. Nästa kväll vin och dans och tisseltassel. Första avsnitten av julkalandern och en fint sittande brunch. Första advent med nysnö, kyla och lussebulle. Uppsatsskrivning och bibblanhäng varje dag trots bakfylla, alldeles för få sömntimmar och diverse nervsammanbrott. Befinner mig ständigt i luften och hinner knappt fundera vilket kanske är lika bra. På tisdag planerar jag i alla fall att hinna tvätta och idag har jag faktiskt handlat mjölk och bröd. Bara en vecka kvar med uppsatsen. På torsdag ska skrivdelen vara färdig och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Nu ska jag dricka en tredje kopp varm choklad och sen krypa ner i sängen trots att klockan bara är åtta. Går sönder av trötthet och imorgon är det uppstigning i ottan som gäller. Julfrukost med fina gänget står nämligen på schemat. Så himla bra. Puss ska ni ha.