Den här stan drar ner oss till botten av ån

Och typ ganska så exakt där var min julhelg över. Med en suck av både lättnad och vemod. Lättnad för att alla klarade sig med livet i behåll. Lättnad för att om jag skulle ätit en julmiddag till hade jag förmodligen spruckit. Bara vetskapen om att jag är tvungen att inleda det nya året med ett löfte om en hälsosam livsstil, för att jag alls ska komma i mina fina klänningar igen, är nog. Hmpft. Så kan det gå. Vemod för att det är en himla varm helg i allmänhet. Med familj, god mat och ledighet. Och snö fick vi ju också, till och med. Hur som helst har det varit fantastiskt fint, särskilt som jag lyckligt nog även hann med att sniffa lite på mitt tio dagar gamla kusinbarn. Herregud säger jag bara, blir bebissjuk.

Julfrukost. Vaniljyoghurt toppad m. pepparkaka. Sk*nk- och ostmacka.

Men ja, igår var det ju juldagen och medföljande hemvändarkväll. Rolig grej att få kramas med gamla gemenskaper och kunna svara nej det gör vi nog faktiskt inte när någon säger vi ses kanske? Och det känns ju så lustigt det där, att komma hem ett par gånger om året och allt är ändå detsamma. Vänskapen och människorna och platserna. Vädret och vinden och årstiderna. Det enda som skiljer sig är intrigerna vilka jag knappast har någon koll på. Så där står man, utanför allt drama och ser bara hur människor beter sig mot varandra. Människor man tycker så himla mycket om och som är så väldigt kloka och fina egentligen. Människor som stannat kvar. Några mot sin vilja och några som kanske blivit lite för bekväma. Några som kanske inte vågar. Några som kanske inte längre bryr sig. Och denna undertryckta frustration skjuter som elektriska pilar genom luften. Sprakar och bränns och går ut över relationer som är så mycket mer värda än så. Och där står man. Betraktar de där människorna man tycker så himla mycket om när de beter sig som skit mot varandra. Som mellanstadieskit. Omoget, ogenomtänkt och onödigt. Utan att förmodligen se det själva. Och det är tragiskt. Ledsamt och gör lite ont. För numera, när jag kan se saker och ting ur ett annat perspektiv, så tror jag inte att det egentligen är staden i sig som är deprimerande. Det är vi som skapar den. (Var förändringen du vill se i världen.)