Dessa veliga känslor

Så var det ju det här med att ge sig av hemåt igen då. Hem till det som är mitt. Hem och tillbaka till det som har blivit både min helg och min vardag. För i takt med att tiden går, desto mindre av mig finns kvar här. Och det är lite sorgligt och lite skönt på samma gång men mest är det väl sådär som livet är.

Lagom putt ponny.

Men som sagt, alltid lite sorgligt. Att lämna de man trivs så bra med. Att åka ifrån de man inte hunnit träffa ordentligt. Att veta att det är månader kvar tills jag får pussa på denna svarta lilla ponnymule igen. Men när jag återvänder är det förhoppningsvis vår och varmt och allt går ju faktiskt så himla fort.