På hemmaplan

Nu är jag hemma i min barndomsstad. Sittandes i min perfekta grop i soffan och tittar på när mor min klär granen. Lyssnar på när lillebror spelar elgitarr utan el. Har just tagit ut två saffransdoftande kakor ur ugnen vilka nu svalnar i snön utanför dörren. Att jag dessutom fick äta ostmacka till frukost känns som värsta lyxen för en student som prioriterar annat.

Men bäst av allt var kanske ändå att få kramas med mitt älskade lurviga lilla odjur på fyrahundra kilo. Lycklig återförening vill jag påstå. Min finaste fina och mitt sprattliga hjärta. Vi dansar fortfarande i exakt samma takt, hur lång tid det än må gå mellan gångerna. Och visst var det efterlängtat men samtidigt olustigt att återvända dit jag för ett halvår sedan blev som allra mest granskad. Dit där folk tog sig sådana friheter att yttra sig angående min kropp och min hälsa utan att veta något alls och vilka vars ord gjorde mig så fruktansvärt illa berörd. Idag fick jag av samma människor höra att jag ser pigg ut (trots att jag är både hemskt trött och sliten efter en stressig period det vill säga inte särskilt pigg alls). Jag vet att de egentligen menar jag ser att du lagt på dig igen nu måste väl allt vara bra. Jag vet också att de bara vill väl trots att det tar lite på samma sätt. Håller istället huvudet högt, ler och säger bara ja tack det är väldigt bra nu.