Om konsten att älska

Och jag övar. Övar på att älska. På att älska utan att vara rädd. Utan att gå under. Jag övar på att förstå att de inte kommer säga jag behöver dig inte men det är okej. Jag vill vara med dig men jag klarar mig lika bra utan dig. (För de säger inte det de säger du är minst lika viktig och jag behöver dig och det är inget fel med det.) Och det är svårt trots att jag aldrig blivit bränd. Aldrig blivit lämnad, krossad eller bedragen. Aldrig fått vingarna kapade. Men jag har fått hjärtat skrapat i gruset och det svider fortfarande. Sådär som varma ärr i solsken. Stryker du över dem kommer de alltid att kännas. Göra sig påminda. Så jag övar. Övar på att älska. På att älska människor som behöver mig för att de älskar mig. Och det, det är det finaste av allt.