Torsdag igen och jag pendlar mellan hopplöshet och känslan av att kunna ta hela världen med storm. Med en flodvåg bakom ögonlocken och en orkan i bröstet. Trillar fram för att sedan explodera. Precis som alltid. Egentligen. För vad är väl en gnista när hela skogen kan brinna och mamma som fortfarande ringer varje kväll tio i tio lyssnar tålmodigt och säger du är fantastisk vilken tur att jag fick just dig. Och ja, vem skulle jag annars vara. Vem annars har jag någonsin varit. Men så gör jag ju som jag gör. Sådär som jag gör när min egen kontroll plötsligt är beroende av någon annan. Någonting annat. Något som inte ens är någonting. Kanske. Och det får väl vara så också. Jag har annat att tänka på. Typ som pastellklänningar, glitterkragar och sena lördagsnätter. Eller som läkarbesök och valpförberedelser. Åh, du lilla livet. Vad ska det någonsin bli av dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar