Sov gott hjärtat mitt.

I tisdags tog hon sina sista andetag. Min allra finaste i denna värld. Mitt hjärta och hon som varit min lycka i så många år. Den största personligheten som gått i ett par järnskor och med en gnista som aldrig brann ut. Jag är så tacksam att det var nu. Att jag fick hinna hem. Att hon inte hann bli sämre. Att hon fortfarande kunde glädjas åt tillvaron och hänga med i omgivningen. De sa att hon levde upp av att ha mig tillbaka och det kan mycket väl ha varit så för hon är ju min andra halva. Jag är hennes. Orsaken till att det var dags nu är en obotlig sjukdom där medicinerna inte tog som de skulle. Det var dags nu för att det inte fanns någon återvändo. Det var dags nu för att hon inte skulle behöva lida mer. Och det var fint. Hon fick äta gräs för första gången på många veckor och somna in i trygghet. Värdigt och utan smärta. Ett gott avslut på ett fantastiskt ponnyliv. Ett älskat ponnyliv. Sov gott, mitt hjärta.