Visst känns det fint att va vid liv

Vi vaknar tidigt på morgonen. Wilma och jag. Tidigt, precis efter att de andra lämnat sängen och åkt till jobbet. Öppnar upp altandörren och låter den fortfarande lite kyliga luften fylla lungorna. Äter frukost och beger oss ut innan asfalten hunnit bli alldeles för het för känsliga små valptassar. Ut i skogen, över fält och över ängar. Låter tiden vara betydelselös och när vi kommer hem igen är vi lagom trötta båda två. Trötta och nöjda. Hon somnar igen och jag plockar bär och tomater från trädgården. Solvarma och söta små tomater. Djupt röda och med så mycket smak att det svider lite på läpparna. Men det är också så ont som det gör.

För en vecka sedan var vi på bio. Jag och några av mina närmaste. Vi såg känn ingen sorg och jag tror att det släppte där och då. Det där ihåliga. Det där ofantliga trycket över bröstet. Det där jag inte orkat ta i. Vågat hantera. Jag tror att det hittade ut där i biomörkret tillsammans med tårarna och skratten. Ackompanjerat av musik jag känner lika väl som mina egna hjärtslag. Till en historia där det sjuka är grunden till allt som är vackert och det skeva är vägen till framgång. Jag tror att det vände just där. I ljuset av endast filmduken och i sorgen och lyckan av någon annans öde. För när jag sedan cyklade hem med kvällssolen i ögonen och hela världen doftade av sommar var det med ett helt annat lugn i själen. Med ett hjärta som plötsligt börjat hitta tillbaka till rätt takt. Min takt. Min egen takt.