Sedan den där söndagen i juli har jag börjat komma i takt med mig själv. Liksom i fas. Det var så längesedan att jag inte ens minns när den känslan senast infann sig. Kanske inte i harmoni men åtminstone i någon form av trygghet. Ett lugn. Och jag vågar mig ut nu. Jag vågar att inte bry mig. Jag är inte alls där jag varit men jag vågar drömma lite igen och jag vågar känna. Vågar skratta och gråta och längta efter något. Någonting. Någon.
Vad skönt, och det första steget är ju faktiskt att våga. Vågar man inte kan man inte heller utvecklas, själv är jag inne i en period då jag inte vågar. Vågar göra saker ensam eller titta människor i ögonen. Men som med allt, det går upp och ner och förr eller senare ger det med sig.
SvaraRaderaKram
ps, din hund är ju så himla fin.
Du är så söt och det är så skönt att du mår så mycket bättre. Det gör en så himla glad! :)
SvaraRaderafin bild :)
SvaraRadera