Bloggar du inte längre?

Jodå. Det är klart att jag gör. Vi har bara haft lite distans, jag och bloggen. Jag har saknat den men jag har också saknat orden. När någon har frågat hur det är har jag svarat att jag orkar inte ens känna efter för det gör alldeles för ont. Det gör egentligen inte ont i jämförelse med hur det varit men ont för att detta är mitt liv. För att jag behöver gå igenom samma jävla sak om och om igen. Och visst går det att göra mycket men inte allt. Bättre men aldrig bra.

i love u

Igår var jag utanför lägenheten utan hund för första gången på i alla fall ett par månader. Jag och Wilma är runt på äventyr mest hela tiden men med henne är allting enkelt. Hon är energin. Själv är jag en blöt liten fläck på golvet. Typ. Men lagom press och myrsteg. Det får vara jobbigt och svårt och jag får vara helt slut idag. Det är okej. Förhoppningsvis går det bara framåt nu.

Sen tycker jag för övrigt att ni ska läsa detta, skrivet av en mycket kär vän till mig. Om hur det är att vara i en relation med en bipolär person. Kvickt, roligt och mitt i prick. Kanske hörs vi snart igen. Puss!