Så tack för att du vågar trots att jag trevar

Och det gör ont. Det gör ont när han ser på mig och ler sitt sneda leende. Det gör ont när han säger att han är glad att jag finns till. Det gör ont när han lägger sitt hjärta i min hand och jag inser att jag skulle kunna göra precis vad som helst med det om jag bara ville. Jag skulle kunna hoppa och stampa och skrapa det i gruset men han vågar. Han vågar lita på mig och jag som är beredd att springa för våra liv vet inte längre hur jag ska bete mig.

För hur gör en när en plötsligt får spela huvudrollen i historian om ett liv. När en plötsligt får ta plats, ta del av känslan av att vara någon. Betyda något. Att vara behövd. För utan att han vet om det har han dragit upp mig på fötterna. Satt mig i en position där vi är jämlikar.

Och det gör ont. Gör ont och är nytt och bortglömt. Jag är livrädd och långt utanför min bekvämlighetszon. Han talar fint och med stora ord som jag knappt vågar ta i min mun på grund av allt det där som fortfarande gnager så på min ryggmärg. På grund av att vara den det är synd om. På grund av att så många gånger blivit gjord till ett offer. Av att inte vara behövd. 

Så tack, kära du. Tack för att du inte vacklar i min orkanvind. Tack för att du alltid ger mig svar när jag frågar varför du är så himla knäpp som vill vara med just mig. Tack för att du vågar när jag fortfarande trevar och för att du förlitar dig på att jag kommer att finnas kvar imorgon och om tio år. Tack för att du tycker om mig på grund av att jag är jag och inte trots att jag är som jag är.

För jag tycker så himla mycket om dig också.