Jag är feminist, en skitarg sådan.

Ibland vet jag inte vad jag ska säga. Ibland vet jag inte vilka ord jag ska ta till på grund av all denna uddlösa ilska som obönhörligt tar över hela min kropp. Som nu. När han vars namn jag inte ens vill skriva ut har gjort det igen. Ni kan istället läsa det här. Sen läser ni My's fantastiska svar här.

Det ÄR en ständig kamp att vara kvinna. Den som en gång öppnat sina ögon kan liksom inte bortse från strukturerna som alltid är närvarande. Jag tycker själv att jag är relativt förskonad, åtminstone i jämförelse. Det finns de som går igenom saker jag inte ens kan föreställa mig i min värsta mardröm. Jag klarar mig bra. Jag är på en plats där de flesta lyssnar när jag sätter ner foten. Reflekterar och förhoppningsvis försöker se saker annorlunda. Idag blir jag oftare tagen på allvar. Men jag har också varit utsatt för övergrepp, kämpar mot ätstörningar och har en sexualitet som inte är min egen att njuta av (oavsett om det handlar om homo- eller heterorelationer). Saker som jag inte förrän nu kan koppla samman med hur samhället ser ut i större perspektiv. Det är saker som präglat hela min tonår och som fortfarande påverkar mig, mer än jag ibland vill tro. Kanske hade jag inte varit så sjuk idag om jag inte blivit utnyttjad under dessa redan så sköra år? Om jag hade vetat att det inte går till på det viset. Om jag varit medveten om mitt värde som människa. 

Det låter kanske grymt att dra det så långt, men oj så många jag mött med liknande historier. Liknande känslor. Alla på grund av beteenden som är socialt konstruerade av samhället. Som är fruktansvärt djupt rotade och accepterade, men inte omöjliga att ändra på. Så nästa gång du säger till mig att inte vara så arg så ska du veta att jag är det för alla utsatta kvinnors skull. För att jag är beredd att slåss för mitt och mina medsystrars liv. För att ingen ska behöva råka illa ut på grund av vad hen har mellan benen.

Jag är feminist, och en skitarg sådan.

(i alla fall ibland)