Du liknar döden, drömmens syster

Nerbäddad i soffan med två atarax i kroppen. En valp på fötterna, den andra sover i sängen. Hon satt i fönstret när jag kom hem, min lilla silverhund med de långa benen. Tittade efter mig. Har väl aldrig blivit så glad. Jag grät lite när hon tryckte sin kind mot min hals, precis som att hon förstod. Älskade pälsplåster.

Idag brast det. Efter en vecka med stegrande ångest imploderade jag. Ringde akutnumret till mottagningen och sa bara att snart dör jag. Det är inte på lek längre. Jag måste få hjälp, nu. In till jourhavande läkaren i vit rock som läst min journal. Som lät mig berätta. Om panikångesten. Om ett självskadebeteende som jag lyckats jobba bort för flera år sedan men som plötsligt blossat upp igen. Om hur jag förlorat kontrollen som jag alltid annars besitter, på ett eller annat sätt. Om min rädsla att inte överleva till måndag.

Hon tittar mest. Nickar lite. Talar om för mig att det går över. Går över? Jag vet att det går över. Efter alla år med ständig ångest vet jag att den kommer i vågor. Alltid mer, alltid mindre. Den här gången är det dock annorlunda, jag känner mig alldeles för väl för att inte ta det på allvar. Frågan är bara hur det går över. Det är inte en slump att bipolära toppar självmordsstatistiken och nu sitter jag ju här. Ber om all hjälp jag kan få. Jag vill inte vara en del av den siffran. Har lovat mig själv att inte vara.

Blir hemskickad med en karta lugnande. Ett påklistrat leende och ett halvdant handslag. Vad det hjälper vet jag inte. Kanske tar det ändå udden av något. Det finaste är i alla fall en pojkvän som tror på mig, vänner som inte bryr sig om de kommer försent till den stora julfesten och en familj som är beredd att köra alla mil bara för att finnas där. Jag önskar att jag kunde överleva bara för er. Puss.