Kärlek och verklighet

Är i kalmar igen. Mår bra här. Mår bra av vetskapen att han kommer hem från jobbet, kramar om mig och säger att han saknat mig också. Av att han kokar kaffe på morgonen. Lagar mat som jag annars aldrig fixat. Mår bra av hans fingertoppar. Hans sätt att se på mig. Att jag kan spegla mig i hans ögon och bli alldeles knäsvag istället för att vilja gå under. Mår bra av att vara kär i någon som faktiskt är kär i mig. Trots allt.

Imorgon åker jag dock hem till växjö igen. Är tvungen att åka tillbaka. Tidigaste tåget för de sista intervjuerna till examensarbetet. Jag vet inte hur jag ska orka, bara att jag måste. Det får vara tillräckligt när benen inte riktigt bär. När jag knappt vaknar på morgonen eller ens klarar av att andas. Det måste vara tillräckligt.

Och tack, ni fina. För er tid, ert stöd och alltid lika kloka ord. Det värmer så himla mycket i hjärtat. Och jag vet ju, att oavsett hur mycket i livet som går åt fel håll så har jag så mycket att falla tillbaka på. Så mycket villkorslös kärlek. Sån där som aldrig sviker. Och det, det är jag så fruktansvärt tacksam för. Alltid.

Pälsplåster, i vått och torrt.